Är vi född med dessa gener???

Att kvinnor och män är olika på många olika sätt är väl inget nytt.
Men hur kommer det säg att vi är såååå olika varandra.

Två kulturer - Två språk

Män och kvinnor är olika, vi uppfattar verkligen olika och fungerar därför olika.

I den manliga kulturen ser sig männen som individer i en hierarki eller rangordning. Livet är tävling.
Män tävlar gärna inbördes och det förstärker kamratskapet män emellan.
Hög status i den manliga kulturen har den som talar om vad som gäller, den som ger besked.
Däremot är det låg status att behöva fråga om något.

Exempel:
När en man och en kvinna åker bil och har svårt att hitta till en viss adress brukar kvinnan i allmänhet vänligt be mannen stanna och fråga om vägen. Han svarar ofta något i stil med: "Nä, jag hittar snart själv!"
För kvinnor är det naturligt att fråga. Vi förstår sällan mäns ovilja att fråga. Män å sin sida berättar ofta att de gärna kör omkring en halvtimme extra för att hitta själva - hellre än att stanna och fråga.
Det manliga språket är sakligt, koncist och utåtriktat.
Den som frågar blir beroende av andra.

Den kvinnliga kulturen präglas av samhörighet, delaktighet.
Viktigast av allt är att höra till, att vara en i en helhet.
Kvinnor har ett mer kluvet förhållningssätt till hierarkier än män.


Mäns status:

1. I pojkars lekar slår man sig fram, vinner eller förlorar.
2. Hög status har den som ger information.
Låg status har den som ber om hjälp
3. Hierarkierna bygger på makt, prestation.
4. Livet är en tävling om att nå oberoende.
5. Makt är att kunna saker.

Kvinnors status:

1. I flickors lekar är man med i tur och ordning. Ofta inga vinnare/förlorare.
2. Hög status har den som är omtyckt.
Låg status har den som "är förmer".
3. Hierarkierna bygger på vänskap, nätverk.
4. Livet är samhörighet, kamp mot isolering.
Makt är att vara till hjälp.


Språkforskningen ger alltså utmärkta möjligheter för oss att tydligt notera olikheterna mellan kvinnlig och manlig kultur.

Några exempel:

"Ska vi gå på bio i kväll?"
En man berättar om sin hustru följande: Jag har en underbar hustru, vi har det vänligt fint tillsammans - för det mesta. Men ibland är det som om hon blir lite tokig. Hon kan plötsligt, med sitt eviga frågande förstöra vilken fin stämning som helst. I söndags frampå eftermiddagen frågade hon: "kan vi inte gå på bio i kväll?" Jag hade väl kanske hellre suttit hemma i lugn och ro men sa i alla fall: "Ja, det kan vi väl." Då återkom hon: "Du låter tveksam. Vill du gå på bio?" Jag tänkte efter och svarade: "Jag hade väl kanske inte kommit på idén själv, men jag går gärna med dig på bio om du gärna vill gå."
När hustrun suttit tyst en liten stund sade hon i ganska bister ton: "Ja, nu var det ju inte riktigt det jag frågade om - jag frågade dig om du ville gå på bio." De två kom aldrig iväg på bio eftersom de hann bli osams dessförinnan.

Många män känner igen sig i denna situation och kan inte riktigt förstå vad som "far i frun" när hon frågar så där.
När mannen konstaterar att han gärna går om hon vill, ja då menar han det utan förbehåll och när hon, som söker ett gemensamt beslut om biobesöket, hör att han kanske inte vill - ja då söker hon vidare efter det gemensamma ställningstagandet!

"Ska jag ta min röda eller svarta, vad tycker du?"
Många män beskriver sin vånda när hustrun till exempel frågar mannen: Tycker du att jag ska ha den röda eller svarta kjolen på mig ikväll?
"Jag vet ju" säger männen, "att hon egentligen redan har bestämt sig. Hon vill ha den ena av de två och då gäller det för mig att säga rätt färg för annars blir hon besviken och kontrar med att fråga om jag inte gillar den svarta kjolen! Jag förstår aldrig varför hon inte bara tar en kjol hon vill ha!"

Kvinnokulturen frågar för att skapa samhörighet, den manliga påstår för att undvika beroende.

Den kvinnliga kulturen handlar mycket om att se helheten, att sträva efter samhörighet, gemensamma lösningar.

Inte undra på att det blir bråk ibland :)

See You!