Ofrivillig långpromenad i skogen.

In i skogen för att känna lugnet.







Så var jag på toppen där jag tappade kontrollen vart jag var någonstans.







Vattentornet?
Ja,det var vattentornet.











Väl ute ur skogen kom jag fram till Industrivägen där Botniabanan håller på att byggas.
















I går tog jag mig en promenad i det varma men dock blåsiga vädret.
Jag gjorde det av några anledningar:
* Eftersom det stod i mitt horoskop ,i går ,att jag skulle må bra att ta mig en promenad.
* Eftersom jag känner själv att hjärtat inte slår dubbelslag då jag går.
* Eftersom "Gubben" tjatar alltid på mig att jag måste röra på mig.
* Eftersom min syster har sagt att en skogspromenad är det bästa som finns.
* Eftersom jag hade inget att göra.
* Eftersom vädret var ok.

Så jag tog tog tummen ur.....och gick ut...ja,på en promenad.
Dom få gångerna jag går ut och går,går jag alltid ner mot havet eller så gå jag vid stora vägar.
(Nu menar jag inte E4:an utan gatorna runt om i Husum.)
Men i går tänkte jag:
- Idag ska jag vara lite "wild and crazy" och se vad min syster menar med att en skogspromenad är det bästa som finns.
Så jag traskade med raska steg mot en skog.
Jag tänkte:
- Jag går där David och jag gick för några år sedan,upp på berget,där vattentornet står.
Sagt och gjort.
Gick på stigen en bit in i skogen.
Jo,visst,jag kände lugnet,tystnaden och ensamheten.
En bit in i skogen kände jag igen en annan stig som David och jag hade gått på.
-Undra om det var här som vi gick upp,där det var så vacker utsikt,tänkte jag.
Så jag vek av och traskade uppför berget.
Mycket riktigt...Här var det.
Mycket vackert!
Knäppte lite kort och ...ja,njöt.
När jag det var dax att vända om, till stigen....Ja,det var då jag insåg att jag var lite "lost".
Där jag gick hade jag inte gått tidigare.
Kände inte alls igen mig.
Men jag tänkte:
-Jag går ju nerför ,så jag måste väl komma till en stig förr eller senare.
Så jag gick och gick.
Och mycket riktigt....En stuga...och en liten väg.
Men var fan var jag?
-Jag går längst vägen,för den måste ju leda mig ut ur skogen,tänkte jag.
Så jag gick.
- Men vad är det där för stor byggnad? Kan det där vara vattentornet?
Knäppte lite kort på den för att sedan fråga familjen, då jag kommer hem...OM jag kommer hem!
Jag gick längst vägen en bit och kom fram till en bred stig.
- Jag går nerför denna stig och hittar jag inte ut går jag tillbaka till ev.vattentornet och ringer hem,tänkte jag.
Så jag gick ner för stigen.
Gick och gick.
Tillslut såg jag ett hus ,mellan alla träd, och tänkte.
- Om jag inte kommer till en väg snart så kan jag gå tillbaka hit och "gena" över skogen här,gå fram till huset och knacka på för att höra var fan jag är någonstans.
Så jag fortsatte att gå.
Och se på fan!!!
EN VÄG!!
Jag var fri,jag hade hittat ut ur den stora skogen.
Men när jag stod på vägen....
- Var fan är jag?
- Kan jag vara på Industrivägen?
- Jag går till vänster en bit och känner jag inte igen mig går jag tillbaka,tänkte jag.
Jag gick faktiskt bara typ 50 meter så visste jag vart jag var.
Industrivägen!
2,5 km hemifrån.
Så med raska steg gick jag hem till tryggheten.

Så nästa gång jag ska ut ock gå ,så ska jag hålla mig till ställen jag känner till.
Skogen är ingenting för mig...inte utan David i alla fall.

See You!