Den som söker...

...den letar ;)
Jag kan varna er redan nu att detta kan bli ett långt inlägg.  Men är man så glad som jag är nu, måste jag bara få berätta.
I söndags, då jag kom hem från jobbet, satte jag mig ner framför datorn. Såg att jag hade en kommentar som jag skulle godkänna först, innan jag publicerade den. Öppnade och läste....
"Jaa, Camilla - här har du en som var med och nålade din dopklänning. Men det var Sussanne som döptes i den och jag fick också servera efter dopet, hemma på Mejerivägen Tant Britta var min bonusmamma som jag lärde mig ALLT av.
Saknar henne alltid...
Kram Maria."
Jag förstod direkt vem Maria var. Men jag kunde inte fatta det!!
Vi har inte haft kontakt sedan....sedan....
Det var så här: Maria och hennes familj bodde nämligen granne med oss, då jag var liten. Jag lekte jätte mycket med hennes barn. Sedan flyttade dom långt bort. Men vi höll kvar kontakten. Jag var där och hälsade på flera gånger och jag följde även med deras familj på semester,en gång.
Men hur det än var så tappade vi (tyvärr) kontakten.
Jag har provat att sökt "mina kompisar" på FB. Men utan att lyckas.
Tills i söndags. Då jag fick idén att sökta på deras pappas namn. Och vet ni....jag lyckades hitta honom. Och via honom hittade jag även mamman (Maria) och mina två barndomskompisar.
Jag skrev ett meddelande till Maria och hennes dotter(Sonen tordes jag inte skriva till. Han om någon (trodde jag)  inte skulle minnas mig. Han var ju så liten då.)
Med hjärta i halsgropen så tryckte jag på skicka.
Jag menar...Bara för att jag minns dom,behöver det inte betyda att dom minns mig. 
Men det gick inte många timmar tills jag fick svar av min barndomskompis. Hon minns mig. Och hon minns allt det jag minns.
Kan ni fatta hur glad jag blev?
Jag menar...det är faktiskt över 30 år sedan vi träffades sist.
Så nästa gång hon hälsar på sina föräldrar ska hon höra av sig till mig. Så hoppas jag att vi åter igen kan träffas.
Jag har ju tänkt på dom så många gånger, under alla dessa år.
Tänk vad bra det är med facebook!

See You!♥