Barnfri fredag :(

Jag tror det är första gången som David och jag äter middag, en fredagskväll,alldeles ensamma.
Sanna är i stan och söker sig en praktik plats som hon ska ha vecka 50.
Sofia är hos hennes "bästis" (och kusin).
Så där satt vi,en fredagskväll,alldeles,alldeles ändtammen.


Ändtammen...så säger alltid vi för vi har så underbara minnen med det ordet.
(Ordet? det är ju inte ens ett ord!)
När Sanna var liten och då menar jag liten.
Hon hade nyss lärt sig prata.
(Och hon var ganska tidig på att göra det.)
Då tyckte hon inte om när något var ensamt.
Det behövde inte vara ensamt,men hon var rädd att det/dom skulle känna sig ensamma.
En dag då vi satt i bilen,David körde och jag satt i baksäte.
Sanna satt i en bilstol bredvid David.
Då skulle jag testa henne och sa:
-Titta Sanna.Titta på trädet som står där!
-Ja,alldeles,alldeles ändtammem.(Sa hon.)
Vill poängtera att det var en skog jag pekade på.
Hon sa det med en sådan sorgsen röst ,som hon verkligen tyckte synd om trädet.
Men det roligaste av allt var att det lät som om hon sa ändtarmen.
Så vi fortsatte att säga:
-Titta Sanna en postlåda!
-Ja,alldeles,alldeles ändtammen.
Ja,Herre Gud....Det var ett tag sedan nu....13 år sedan...typ.
Och nu är hon ute för att söka en praktik plats.
Vart tog alla dessa år vägen?
Och varför har inte jag blivit 13 år äldre?
Eller har jag det?

See You!