Som jag berättade i gårdagens inlägg, så har
visst Syrran och jag tävlat med varandra i hela vårt liv. På ett eller annat sätt.
Idag tänker jag tänker
inte berätta
igen om när hon åkte och såg Noice utan mig. (Grrrr)
Inte heller när jag fick dom vackra blommorna av Daniel Lindström. (Som för övrigt var en jättefin bukett )
Nä...idag ska jag berätta om en händelse som hände för många år sedan, då vi var små.
Det var kväll och vi hade gått och lagt oss i vår våningssäng. Syrran låg på den översta sängen och jag låg på den understa sängen. Problemet var att vi hade glömt att släcka taklampan.
Vi låg i var sin säng och bråkade om vem som skulle kliva upp och släcka lampan.
- Du är närmare!
- Nä, det är du som är närmare!
- Vi räknar stegen och se vem som är närmast då?! sa Syrran.
- Jag vill räkna! sa jag. (Men förväntade mig att hon skulle säga nej....som vanligt. )
- Ja, du får räkna, sa hon.
Gissa vad glad jag blev. Jag, lillasyster, skulle få den stora äran att räkna, för en gång skull. Gud vilken snäll storasyster jag har ändå, tänkte jag.
Så jag hoppade glatt ner från sängen och började att räkna stegen fram till dörren, där lysknappen var.
- En, två, tre, fyra, fem...
När jag var framme vid lysknappen, hör jag syrran, som fortfarande ligger kvar i den varma sköna sängen, säga.
- Lix när du står där kan du ju släcka lampan! För
nu är du närmast!
Jojo...så snäll var hon.
Och så lättlurad var jag ;)
See You
♥